Hjärtstilla // Röntgade medicinalväxter. Publicerad på eget förlag 2020. Text Håkan Tunón. Design Patric Leo. Boken är 192 sidor och presenterar 85 växter. Bilderna kom ursprungligen till under utförandet av den konstnärliga gestaltningen Materia medica, till Bild- och interventionscenter, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, 2017. Min idé var att använda mig av tekniken som fanns i huset, samt visa på ursprunget till dagens medicin, som till största delen bestått av växter. Växterna jag röntgat har använts inom skol- eller folkmedicin, eller inom signaturläran. De flesta har idag spelat ut sin roll, men vissa anses fortfarande verksamma; opievallmo, fingerborgsblomma och läkevänderot är några exempel. I boken beskrivs växterna i korta texter av Håkan Tunón, organisk kemist och farmacie doktor i farmakognosi, verksam vid SLU Centrum för biologiskt mångfald. Han har också skrivit ett inledande kapitel om läkekonstens historia. Boken är en hyllning till generationers samlande och undersökande, som lett till den kunskap vi har idag, och som fortsätter att föra oss framåt. Hjärtstilla finns att hitta på bokhandeln Konst-ig, Moderna museets butik, Prins Eugens Waldemarsudde och Eskilstuna konstmuseum.
Madonnalilja eller vit lilja (Lilium candidum) är en liljeväxt från sydöstra Europa och Främre Asien. Den har odlats länge, kanske i mer än fyratusen år, och spreds troligen i Europa redan av romarna. Den används som trädgårdsväxt i Sverige. Dess vita färg har gjort att man förknippar den med kristendomen. Därför har den även ansetts ha mystisk kraft och använts som botemedel mot bland annat menstruationsbesvär. (Text Håkan Tunón)
Mistel (Viscum album) är en halvparasitisk epifyt, dvs. den växer på träd och tar sin vatten och näring från värdträden. Den har egen klorofyll och kan således själv fotosyntetisera sin energi. Misteln är Västmanlands landskapsblomma. Av bären gjorde man ett kladdigt lim som man använde på limkäppar för att fånga fåglar. Den har ett grundmurat rykte som medicinalväxt och förekommer även i den europeiska folkkulturen. Den är giftig och dess parasitiska växtsätt har också motiverat att den inom alternativmedicinen har ansetts bota cancer. (Text Håkan Tunón)
Vit nysrot (Veratrum album) är en ganska ståtlig, flerårig ört med små vita blommor. Den har även förr kallats prustrot eftersom man med dess torkade pulver kan framkalla en kraftig nysning. Tack vare sitt innehåll av alkaloiden veratrin är den giftig. Det är en substans som den delar med den besläktade örten sabadill (Schoenocaulon officinale) och vit nysrot kallades för ibland sabadillrot. Sabadillättika var förr ett vanligt preparat för att bli av med huvudlöss. Den skulle också hjälpa mot skabb och hudutslag. (Text Håkan Tunón)
Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea) är en spektakulär trädgårdsväxt med rosa-vita klockor, eller ”fingerborgar” på en lång stängel. Hela växten är giftig och innehåller s.k. hjärtglykosider, främst digitoxin, som har påverkan på hjärtmuskulaturen. Små mängder av hjärtglykosider gör att hjärtat slår kraftigare, vilket är bra vid vissa hjärtsjukdomar. Större doser gör att hjärtat slutar slå. (Text Håkan Tunón)
Hästkastanj (Aesculus hippocastaneum) är ett välkänt parkträd med karaktäristiska blad. Dessutom känner alla barn väl igen dess taggiga frökapslar och de brunglansiga kastanjerna, som de uppskattar att leka med. Hästkastanjerna är giftiga och kan framkalla magsmärtor och kräkningar, men extrakt av dem används i olika medel mot åderbråck. Eftersom de inte var ätliga så har man här lagt till prefixet häst-. (Text Håkan Tunón)
Oxtunga (Anchusa officinalis) är en ganska iögonfallande blomma som ofta har små, intensivt mörkvioletta blommor. Den har strävhåriga blad. Dess närvaro i landskapet är spår av människans förhistoriska verksamhet. Historiskt har den använts som kräkmedel, men inte längre, delvis på grund av att den innehåller levertoxiska alkaloider. (Text Håkan Tunón)
Hundrova (Bryonia alba) är en flerårig klättrande ranka med svarta bär som är dekorativ i trädgården. Bären och roten innehåller giftiga triterpener och kan orsaka magsmärtor, kräkningar och diarré. Prefixet hund- i namnet är en nedsättande syftning på att den är giftig och delvis obrukbar. De gamla grekerna och romarna använde den som medicin mot en lång rad sjukdomar och åkommor, såsom epilepsi, gikt, hosta, hysteri, svindel och sår. Den har en tendens att kunna bli invasiv i vissa områden och dominera över annan vegetation. (Text Håkan Tunón)
Opievallmo (Papaver somniferum) kan nog betraktas som den mest kända och ökända av alla medicinalväxter. Den har använts mot många olika sjukdomar under tusentals år. Dess mjölksaft innehåller mer än hundra olika alkaloider med olika medicinska effekter. De mest kända som fortfarande är i bruk inom medicinen är morfin, kodein, papaverin, noskapin och tebain. Namnet kommer från grekiskans opion som betyder mjölksaft. Morfin har fått sitt namn efter den grekiske sömnguden Morfeus och syftar på dess narkotiska effekt. (Text Håkan Tunón)
Humle (Humulus lupulus) är en klätterväxt och därför har den odlats på humlestörar. Den är en så kallad tvåbyggare, dvs. den har han- respektive honplantor. Humlekotten sitter på honplantan och innehåller medicinskt aktiva bitterämnen. Den bittra smaken har gjort att man smaksätter och delvis konserverar öl med humle. Därmed var den så viktig att det i lagstiftningen under flera sekler var tvingande för bönder att odla humle. Medicinskt är den rogivande och sövande och har östrogenliknande effekter. (Text Håkan Tunón)
Kvanne (Angelica archangelica) är en flockblommig växt, en avlägsen släkting till hundkäx. Den har odlats i särskilda kvannegårdar i de nordiska länderna sedan vikingatiden. Kvanne har använts som medicinalväxt, krydda och konfektyr. Samerna tuggade torkad kvannerot som profylax mot smittsamma sjukdomar. Under medeltidens pestsmitta så hade läkarna särskilda masker med långa näbbar fyllda med doftande medicinalväxter, bl.a. kvanne. (Text Håkan Tunón)
Vitlök (Allium sativum) är inte bara en smaklig krydda utan har även genom historien varit en mycket uppskattad medicinalväxt. Ofta framhålls att vitlöken förr ansågs vara en fattigmans teriak (teriak var ett legendariskt läkemedel som skulle hjälpa mot alla sjukdomar och fungera som motgift mot alla gifter), så tilltron till dess medicinska egenskaper var stor. Vitlöken skulle också vara ett skydd mot onda makter. Medicinskt förefaller regelbundet intag av vitlöksextrakt vara gynnsamt mot högt blodtryck och höga blodfetter. Dessutom används vitlök även i diverse huskurer mot förkylning och liknande. (Text Håkan Tunón)
Indiankrasse (Tropaeolum majus) är en ettårig prydnadsväxt med viss användning som krydda. Ursprungligen kommer den från Peru men kom till Europa på 1500-talet. Alla delar av växten är ätbara och har en intensiv smak eftersom den innehåller senapsglykosider. Man använder gärna blommorna i matlagningen eftersom det blir särskilt dekorativt. Man har genom historien tillskrivit den många olika medicinska effekter, men den har en begränsad användning i dag. I fytoterapeutiska sammanhang menar man att den ska kunna förebygga infektion i luftvägar och urinvägar. (Text Håkan Tunón)
Vit näckros (Nymphaea alba) är en karaktärsart i sjöar och lugna vattendrag. Den är Södermanlands landskapsblomma. Med blad och blommor på ytan och väl förankrad i sjöbotten. Jordstammen kan bli tjock som underarmen och innehåller en hel del stärkelse. Torkad och mald har näckrosens jordstam använts i nödbröd, men helst bör man först göra sig av med de lätt giftiga alkaloiderna. (Text Håkan Tunón)